Verkligheten gjorde sig påmind för ett par dagar sedan då kallelsen till lämplighetstestet hos Försvarsmaktens hundtjänstenhet dök ner i brevlådan och jag kan väl inte direkt påstå att jag har varit mig själv sen dess.

Fluxa är bara kärlek till låns och nu är det inte många veckor kvar tills fodervärdsavtalet löper ut och en annan går i bitar..

Om en månad går vi åt varsitt håll, jag med hjärtat i halsgropen och vetskapen om att ”this is it” – Fluxa utan att ha en blekaste aning om vad som komma skall. Varför matte är ledsen, lämnar bort henne till en främling för att sedan gå åt andra hållet och aldrig komma tillbaka.

Älskade söta fruktansvärt jobbiga lilla schäfertroll..
Vi kommer sakna dig!

Fodervärdskonsulenten berättade att valparna från deras kullar under den närmsta tiden skulle vara en del av ett forskningsprojekt som genomförs av en forskningsgrupp på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) och att även Fluxa är en del av det.

Kortfattat är syftet att de vill utvärdera effekten av ett probiotika-tillskott på den tidiga stimuleringen av immunförsvaret hos hundar, för att på så vis kunna minska risken för immunrelaterade sjukdomar såsom allergier av olika slag. Probiotika är hälsosamma tarmbakterier som stärker djurets immunförsvar och tarmflora, utan att ge några biverkningar. Detta innebar för min del att Fluxa skulle behandlas med preparatet en gång om dagen, upp till 12 veckors ålder och att hon enbart får äta sitt torrfoder – absolut ingenting annat. Inga matrester, godis, tuggben eller dyl.

I en loggbok ska jag bl.a anteckna eventuella sjukdomssymptom, om hon råkat få i sig något annat än torrfodret, om det hänt något särskilt i hennes vardag just den dagen, gradera avföringen enligt en tabell och göra en hullbedömning två gånger i månaden. Det måhända att det var mycket för mig att ta in på en och samma gång, men det var absolut ingenting som avskräckte mig utan snarare sagt tvärtom.

Anledningen till varför jag länge velat ha en hund till är för att återigen få vara med från början, engagera mig, gå in helhjärtat med träningen, se valpen utvecklas och växa upp till något fint även om det för min del bara handlar om en begränsad tid.

Det var dock inte förrän efter årsskiftet 2010 den tid som krävs äntligen fanns och jag kände att jag med öppna armar kunde välkomna ännu en fyrbent familjemedlem.
Då jag redan hade en hund sedan tidigare, den då treåriga schäferhanen Enzo, var jag osäker på hur han skulle hantera situationen och vetskapen om att allting inte längre enbart kretsade runt honom, utan att han skulle vara tvungen att dela med sig av min tid och uppmärksamhet.
Av just den anledningen lutade mitt beslut mer åt att gå in som fodervärd under en viss tid – ”för att prova på”, mer än att kontakta en uppfödare om en valp.
Valmöjligheterna var många men jag gick på magkänslan och min förkärlek för schäfrar gjorde att jag tillslut valde att skicka min intresseanmälan om fodervärd till Försvarsmaktens hundtjänstenhet.
Bara några dagar senare fick jag en bekräftelse via mejl om att de hade mottagit min ansökan och att jag inom kort skulle bli kontaktad för ett hembesök.
Därefter gick det fort! Vi bestämde ett datum och drygt en vecka senare ringde det på dörren och på andra sidan stod en av Försvarsmaktens fodervärdskonsulenter.
Efter att vi pratat lite och han ställt lite frågor så blev jag erbjuden en tikvalp ur deras
F-kull. Hjärtat hoppade över ett slag och jag var tvungen att nypa mig lite diskret i armen. Jag kunde knappt tro att det var sant och att tacka nej? Det fanns inte på världskartan.

Jag var väl medveten redan då, att dagen då hon skulle komma att lämplighetstestas som tjänstehund skulle närma sig med stormsteg, att tiden skulle gå fort och att jag kommer ha hjärtat i halsgropen då det väl är dags. Fluxa kommer vara en del av mitt liv i ca 15 månader och jag tror med handen på hjärtat att det inte går att ställa in sig mentalt på att den fyrbenta lilla varelsen bara är till låns, hur mycket man än försöker.
Jag tror inte att det går att förbereda sig på det avsked som väntar, men jag tror att man genom att ha det i åtanke tar vara på varje stund, uppskattar varje ögonblick
– för någonstans vet man att den tid man får tillsammans är begränsad.

Att det bara är kärlek till låns.

Det kommer bli tufft då det är dags för mig att lämna över kopplet till någon annan. Det är jag medveten om. Att lämna ifrån mig henne kommer garanterat göra ont och tårarna kommer bränna bakom ögonlocken som aldrig förr. Men när den dagen är här, ska jag lämna över henne med vetskapen om att jag lyckats och en stolthet som inte går att beskriva med ord.

Fram till dess ska jag njuta av varje sekund.